I en tid då massmedia, regering, statliga institutioner och privatskolor spyr ut multikultipropaganda så ligger ansvaret på nationella aktivister att agera som en motpol till denna propaganda.

Det är vi som måste upplysa folket om att det finns ett alternativ.

Vi får dock inga statliga bidrag likt andra ungdomsförbund och kommunistiska grupperingar, vi har endast varandra, vår politiska övertygelse och vår dröm om ett fritt folk i ett fritt land.
Våra ekonomiska medel kommer nästintill alltid från nationella tillställningar eller ur våra egna fickor, pengar som vi har tjänat in genom hårt arbete.

För att vara en rörelse av vikt krävs det att vi är en aktiv rörelse.
Vår kamp förs inte genom tv, radio, dagstidningar eller genom statligt avlönade ”ungdomspolitiker”.
Vår kamp förs i första hand på gator och torg, genom informationsspridning och opionionsbildande arbete.

Alla människor är inte kapabla till att bli gatuaktivister och de främsta orsakerna till det är lättja och feghet, feghet att bli påkomna med sitt engagemang,
Det är dessa fega människor, som trots vetskapen om situationen i Sverige och som vet vilka alternativ det finns, som kanske blir vårat fall.
De valde att rulla tummarna, trots sin vetskap, medans de mest övertygade patrioterna är aktiva på gatorna och öppet tar strid mot det styrande etablissemanget och mot folkförrädarpacket i diverse kommunistiska sekter, vilka med näbbar och klor försöker att tysta oss.

Det är dessa inaktiva punchpatrioter som skakar missnöjt på huvudet när de i tidningen läser om konfrontationer mellan aktiva nationalister och kommunister.
Det är dessa människor som är snabbast på att skriva ut sitt missnöje om nationalisters konfrontativa linje på diverse proffstyckarforum, helt utan vetskap om klimatet på gatorna i Sveriges större städer.

Att kommunister har haft några jobbiga år bakom sig råder det inga tvivel om, och det samma gäller politikerna som har stora problem att tackla den växande nationalistiska rörelsen i Sveriges andra största stad.
Lokalpolitikerna och kommunisterna står på samma sida då de i grund och botten kämpar för samma sak: Utopin om ett blandetniskt Sverige.

I takt med att vi röner nya framgångar så förlorar vanliga människor förtroendet för politikerna vilket leder till att de förlorar röster.
På samma sätt har träskvänstern fått känna av våra framgångar när de blir tillbaka-slagna på gatorna, inte bara fysiskt utan även ur propagandasynpunkt.

Att politiker och kommunister går i samma led är helt naturligt, båda förlorar på att vi avancerar.

Vi är inte ditten eller dattens vänner, vi är systemets fiender och Sveriges fränder.
Vi vill Sveriges bästa i alla lägen och vi vill inte, likt politikerna, sälja ut vårat land till högst betalande för att se vårt land tyna ut i kapitalismens mångetniska töcken.
Vi nöjer oss inte med att Sverige för tillfället har en relativt god ekonomi på grund av USA:s blodspengar.
Det finns något viktigare än kapital, nämligen frihet och en träl kan aldrig vara rik.

Men för att nå våra mål krävs det att vi arbetar tillsammans mot våra mål, endast enade är vi starka och starka är vi endast om vi är aktiva i vår vardag.
Vi måste vara vardagens hjältar, de som ställer sig upp och ryter ifrån när läraren ordbajsar om hur underbart det ”nya” Sverige är.
Vi måste vara de som står bakom svenskvänliga banderoller längst rikets motorvägar, de som bildar nya fräscha hemsidor som en motpol till all skit som florerar på Internet och de som aktivt tapetserar stans elskåp och lyktstolpar med nationellt material.

Vi måste även vara de som hittar nya musikvarianter för att nå ut om våra visioner om ett fritt svenskt Sverige och sist men inte minst måste vi vara de som ser till att kommunistsekter, som står i vägen för vårt politiska arbete, hamnar i dyn där de hör hemma.

Vi är helt enkelt de som stannar och slåss, en sista kämpande skara.

En aktiv rörelse är allt, bli aktiv även du!

”Vi har publicerat denna artikel vid ett annat tillfälle men vi har valt att publicera den igen för att vi anser att den är lika aktuell idag.”